Mammans blogg

Å nu tänker ni att jag ska skriva om ekonomisk kris, eller krig och elände kanske. Men se det ska jag inte. Jag tänker fundera kring hösten istället. Den kommer ju antingen man vill eller inte och igår kväll var jag ute och gick med min yngsta dotter. Hon sa att hon hoppades på kallt väder nu och hela vintern. För isbjörnarnas skull!
Man kan ju bara inte säga emot men ... helt egoistiskt så vill jag ha en varm höst, med en massa sol, och sen en mild vinter utan ishalka. Kan jag gå runt och önska det när isbjörnar simmar för livet och har svårt att hitta ett isflak att vila på? Ja-a, det är frågan som jag fundrade så på när jag skulle somna.
Har helt ogenomtänkt hurrat lite för mig själv när det talats om växthuseffekt men när vi nu ser konsekvenserna vi förut bara hört talas om blir det allt svårare att blunda och låtsas som om det regnar. Fast det gör det ju! Allt mer faktiskt och det är ju en av konsekvenserna helt enkelt.
Så kommer vi då till det där svåra med vad jag ska göra åt saken. Ja i det lilla då förstås. För jag är ändå en av de där som tror att jag och det lilla jag kan göra spelar roll. Och jag försöker spara el, åker kommunalt i princip alltid, sopsorterar, försöker handla klokare i mataffären och inte shoppa loss i sak- och klädaffärerna. Men gör jag egentligen rätt saker? Man får så många olika besked om vad man ska och inte ska så ofta vet jag varken ut eller in.
Nu vet ni hur mina tankar snurrar. Har ni några bra svar hoppas jag ni hör av er å kommer jag fram till något bestämt återkommer jag i ämnet helt klart, Sänder några kramar till er alla, för det är både miljövänligt och värmande såhär i höstkylan som ju sprider sig trots allt!

Dagens datum har ju blivit riktigt tragiskt., alla kommer vi ihåg vad som hände 2001 och 2003 denna dag.  I min familj har dagens datum iaf en väldigt glad händelse att fira och komma ihåg nämligen min stora minsta lillebrors födelse för 43 år sedan. Tänk så tiden går (som jag redan konstaterat här ett antal ggr).

På tal om helt andra saker har jag nu använt mig av de presentkort jag fick i födelsedagspresent. Som jag kanske berättat förut fick jag en total makeover utan kniv i present av mina fantastiska döttrar. Det betyder att jag nu varit på ansiktsbehandling, klippning (16 år sen sist) och makeup-lektion. Dessutom har jag inhandlat diverse kläder och smink med hjälp av dessa presentkort. Det har varit helt otroligt roligt alltihop och jag är väldigt tacksam och glad över att jag fick allt detta av mina flickor.



Sådär vacker blev jag efter makeup-lektionen å kanske kan jag använda mig av någon uppsnappad kunskap därifrån nu när jag ska på spa-resa tillsammans med min mor den 16 sept. Vi ska ha det både skönt och roligt, det har vi bestämt, och jag ser fram mot att få umgås med min mamma utan några som helst störande moment.
Äta gott ska vi, dricka gott ska vi och bli inpackade i lera och annat samt få våra fejs, fötter å naglar tillsedda och förhoppningsvis förbättrade :-D 
Hurra för min bror nu å önska oss lycka till på resan!!

Tänk att en månad går så himla fort. Alldeles nyss var det början av juni och vips har halva sommaren gått. Ska inte vara någon glädjedödare på något sätt och bara sitta och vänta på hösten men ... faktum är att ibland funderar jag över var all tid tar vägen.
Nu sen jag fått ett jobb att gå till varje dag känns livet mycket roligare och mer givande. Det gör såklart att tiden just nu går snabbare för mig än för många andra. När man har roligt ... ni vet! Men ändå, 4 juli, Amerikas nationaldag. Kanske skulle gå å käka en hamburgare? Eller varför inte göra amerikanska pannkakaor i kväll? Eller köpa Ben & Jeryy -glass kanske? Nåt måste jag ju hitta på nu när jag upptäckt inte bara att det är nationaldag någonstans utan också att tiden springer framför mig.
Så till något väldigt roligt. Alla mina flickor kommer att vara hemma samtidigt!!!!!! I slutet av juli kommer våra två utlandsfåglar hem och det kommer att bli väldigt härligt att få ha dem samlade iaf tillfälligt. Jag saknar det sätt på vilket till och med jag blir utesluten ur deras gemenskap och bara kan iaktta deras speciella kommunikation med varandra. Det måste vara något visst att vara fyra systrar och vi som inte ens har en syster kan bara känna ett sting av avundsjuka och i övrigt njuta av denna härliga kvartett fantastiska unga kvinnor.
Längtar efter kramarna gör jag

Nu ska riksdagen fatta beslut om att den tidsbegränsade sjukersättningen ska slopas 1 juli. Vad betyder det? Att jag ska jobba 100%? Att jag blir sjukpensionär 50% för all framtid? Att det döps om? Ja inte vet jag men det jag vet är att det blir alltid mindre i min plånbok. Å så är det ju den där halva sommarstugan jag äger som gör att jag inte kan få nåt socialbidrag.
Jo jag vet! jag borde sälja den eller åtminstone ge den till mina barn. Å det blir väl det sistnämnda alternativet till slut. Men jag tycker nog att man kan få ha något i sitt liv som betyder livsluft och rekreation. Däremot tycker jag inte att några som helst kostnader för detta halva sommarhus, utan el och vatten, ska räknas in i nån slags budget/kalkyl när jag ev ska söka socialbidrag då 1 juli.
Alla vi som redan lever på eller under existensminimum har verkligen inga marginaler. Vi har redan dragit ner på allt. Just idag läser jag i tidningen om att krogen är det nya vardagsrummet. Allt fler familjer går ut och äter allt oftare. Inte vi! Går vi ut och äter 1 gång om året är det fantastiskt. Istället köper vi den billigaste maten och äter den hemma antingen det är vardag eller fest. Trots det är det inte synd om mig och min familj men däremot förtjänar vare sig jag eller mina barn att ytterligare klämmas åt. Vi skulle istället behöva uppmuntran, få höra att vi är duktiga samhällsmedborgare som sköter oss, betalar våra räkningar, tar hand om varandra, bryr oss om andra och försöker känna förnöjsamhet över livet som det är.
Regeringen gör det svårt, mycket svårt för oss.

Det har hänt så himla mycket sen jag skrev sist. Livet går väldigt fort och extra fort understundom. Så har det varit ett tag nu, extrafort, och både sorgliga saker och roliga har avlöst varandra. Det sorgligaste av sorgligt är att vi fått låta vår älskade Casca somna in. Han, mannen i familjen, vår underbare, STORE, ömsinte katt blev akut sjuk och det var lätt att se att han var döende. Han somnade dock in lugnt väl hos vetrinären och det kändes trots allt skönt att hans lidande blev kort.
När vi besökte Stockholms katthem för tio år sen valde han oss och det har vi varit tacksamma för sen dess. På katthemmet hade de A4 ark med bild, namn och en beskrivning av varje katt. På Cascas stod det att han ibland bet människor. Oss har han aldrig bitit, tvärtom var han den som alltid visste när nån av oss var ledsen eller sjuk och då höll han sig tätt intill. Annars gick han gärna sin egen väg. Han var också sveriges modernaste "man". När vi nåt år efter hans ankomst fick hem en liten, 8 veckor, avlivningshotad kattunge som inte ens var avvand än tog han rollen som mamma och lät henne dia, vande av henne och pysslade med henne på alla sätt. Bättre hade ingen kattmamma i världen gjort det.
Han ville alla väl, människor, katter, hundar och fällde väldigt sällan ut sina klor för att göra illa. Bara när han njöt väldigt av klappar och smek trampade han som bara en väldigt stor åttakiloskatt kan.

SÅ har vi haft en liten jourhund från organisationen neverneverland igen. Denna gån en liten, 5 kg, spets vid namn Foxie. Rävfärgad, ljuvligt söt och trevlig men antagligen har hon nog fått bestämma det mesta i sitt forna hem. Hennes historia är att hon bott med en gammal dam i Dublin och när damen hamnade på sjukhem så lämnades Foxie in för avlivning, bara ca 3 år gammal. Turligt nog hamnade hon istället i sverige och har nu adopterats av en gammal dam här  och det känns finfint. Hoppas bara den svenska damen har lite mer krut i sig och inte låter sig toppridas av den röda sköheten för då blir det nog inte trevligt i långa loppet.

Dessutom har jag fyllt 50. Ja det låter ju inget vidare å aftersom jag är en fattig männsika så kändes alltsammans ganska tråkigt om jag ska vara ärlig. Jag hade velat ha en stor fest, bjuda alla jag känner och dansat till 70-80-tals disco hela natten men istället förberedde jag några pajer, sallad och lagrade grejer till marängtårta så jag iaf skulle ha något att bjuda på om någon dök upp. Mina döttrar kom hem från studier i tyskland och jobb på irland, det kändes bra att de ville det för det är ju ändå en inte föraktlig kostnad att flyga fram å tillbaka sådär.
På födelsedagen så dök både min mamma, pappa, mina två bröder, svägerskan och två av flickornas kusiner upp. Till saken hör att min pappa är väldigt sjuk i lungemfysem och har stora problem med hjärtat så det kändes fantastiskt att han följde med och tog sig två trappor upp utan hiss.
Så kom min ängel, Stefan, som alltid finns där för mig på alla sätt och min kära, nära vän Gurkan som alltid ger så mycket med så varmt hjärta. Tessan och Camilla kom, två av alla de extradöttrar som liksom hör till familjen och förstås lilla Jesper. Den lille godingen som Tessan är en så fantastiskt fin mamma till.
Vännen jag känt i 44 år, Titti, kunde inte komma men hon ringde och det gjorde en av alla mina kusiner ochså, Anna-Lisa, som jag är så glad över att jag börjat lära känna som vuxen. Harry skickade vackra blommor och vännerna från tjejmiddagrna, Kerstin, Ingrid och Maud skickade kort och present.
Jag fick en massa fina presenter föstås men det allra roligaste och mest känslosamma var att Petronella satt ihop ett bildspel med en massa gamla och nyare bilder och text från mina döttrar och vänner. Fantastiskt!
En helt underbar dag blev det och disco får jag väl ha när jag fyller 60. Eller?

Bilder kommer när Petronellas dator är tillbaka så jag hittar dem!!

Märkligt att våren redan är här. Det är svårt att bestämma sig för hur man ska se på det. Beror det på miljöförstöringen att den redn är här är det ju hemskt men är det en naturlig variation är det bara trevligt. I alla fall i mitt tycke. Jag gillar inte vinter, kyla och snö utan ser fram emot att vintern kommer att bli mildare och kortare på våra breddgrader men eftersom jag ändå inte är tillräckligt egoistisk och kortsynt så skrämmer det mig också. Jag vill att ytterligare generationer ska kunna leva och ha hälsa och glädje i en massa år. Att de ska kunna njuta av vår natur och vår välrld utan att en massa människor, djur och växter ska skadas, dö eller förändras på onaturliga sätt. Men nu är våren här även om det säkert kommer bakslag och en av mina döttrar såg blåsippor igår. Jag måste ge mig ut på upptäcksfärd i skogen det är ett som är säkert.

Vänta är jobbigt! Just nu väntar jag på besked om jag får ett jobb jag sökt eller inte. Som jag tidigare skrivit om här vill jag inget hellre än att jobba men denna osäkerhet är värre än arbetslöshet faktiskt. Det är nästan som tortyr detta att inte veta, inte kunna planera ens sin närmaste framtid. Min jämna födelsedag närmar sig och jag vill besluta mig för om jag ska vara hemma eller åka iväg men inte ens det kan jag bestämma. Irriterande och som sagt nästan plågsamt. Hatar att vara utlämnad åt andras godtycke!

Önska mig en ny hund i present iaf :-)

Lilla Judy har kommit till ett annat jourhem där hon förhoppningsvis får all den tid och uppmärksamhet och kraft hon förtjänar. Men nog saknar jag hennes pussande!
Min praktikplats är slut den 15:e, har som vanligt inga pengar, vädret är grått, grått, grått och värken är för jäklig. verkligen på sin plats med februari blues med andra ord. Men jag är ju nu inte en "hänga-läppen-person" så vd har vi på den positiva sidan.
Min dotter som är på irland kommer hem den 15:e, hennes kille kommer den 21:a, dottern från tyskland kommer hem den 22;a. Alla samlas igen å det känns härligt. Härligt också att få träffa Victor!!
Försäkringskassan ringde idag och meddelade att jag förmodligen kommer att få två år till med halv sjukpension. Stefn å jag van 60 kr på Keno som vi återinsatt i svenska spel. Å så får man äta semlor idag!! Vi struntar blusen idag å skrattar lite istället :-))

Det här är Judy! Hon är en sk räddningshund från irland. I bl.a. Irland har man inte samma djurskydd som i har här i Sverige och generellt inte samma syn på husdjur heller. Vill man inte ha dem så slänger man ut dem helt enkelt, eller i bästa fall lämnar in dem för avlivning. Det finns organisationer och föreningar som försöker rädda gatu- och avlivningshotade hundar. En sån är Neverneverland som räddar hundar på irland och försöker få oss svenskar att adoptera dem. Judy hittades på gatan som valp och var mycket illa däran. Sen har hon levt i ett jourhem på landsbygden men troligen inte blivit så väldigt väl behandlad där heller.
När de ringde från Neverneverland och frågade om vi kunde vara jourhem eftersom hon skulle komma till Sverige så sa vi naturligtvis ja. Vi fick veta att hon var osäker men kunde vardagslydnad och gick fint i koppel, att hon var liten, inte förtjust i katter och att hon var väldigt kelig med "sina" människor.
Nu är hon här sen 9 dagar och det var mycket i den beskrivningen som inte stämde måste jag säga. Hon är inte stor men bra mycket större än beskrivningen och därmed för tung för mina värkande händer egentligen. Osäker är hon men det är bara förnamnet, livrädd skulle vara en bättre beskrivning. Hon ser allt som ett hot, människor, hundar, bilar, barnvagnar allt. Då skäller hon och tänker att bättre anfalla än anfallas, tom vi kan få oss ett nafs i en hand eller ett ben när vi håller i och försöker få hennes uppmärksamhet. Hon kan gå fint i koppel om inte ett enda störande element dyker upp men det har hittills inte hänt. hon är inte förtjust i katter, vi har två, hon hatar dem.
Nu låter detta som om jag hatar Judy men se det gör jag inte alls. Med rätt träning av en mycket tålmodig och lugn person kommer hon att bli en toppenkompis för hon är så otroligt vänlig, kelig och smart. Inomhus är allt kanon sålänge hon inte ser katterna och inte ut genom fönstren. På nätterna sover hon ihoprullad vid min sida.
Håll tummarna för att rätt hem dyker upp snabbt! fast vår saknad trots allt kommer att vara stor.

Ett nytt år igen å ett ganska särskilt ett för mig, iaf i tankarna. Jag fyller 50 år och det måste erkännas att det känns märkligt. Jag har ingen åldersnoja men ... det har gått så lång tid på ett häpnadsväckande snabbt sätt om man säger så. Kommer så väl ihåg min 25-årsdag då min mamma sa att hon minsann tänkte sluta fylla år för hon kände sig så gammal av att ha ett 25årigt barn.  i år kommer mina flickor att fylla 23, 20, 19 och 16 och min mamma är väl fortfarande 54 (79).
Så därför kommer några bilder på mina fantastiskt vackra och kloka döttrar. Njut! som jag gör och hoppas få i en massa snabba år till.

Jag har länge retat mig på programmet Lyxfällan. Människor med en himla massa pengar som bara slänger dem på onödiga prylar till den grad att de håller på att gå i konkurs. Jag blir galen av sånt!
Jag funderar på att anmäla mig dit. Det skulle vara spännande att se vad de där två rådgivarna skulle göra med en obefintlig ekonomi. Det är ju ett mindre problem att få folk att köpa mindre, lägga om stora huslån å sånt men att få mina ynka pengar att räcka det skulle nog vara lite mycket för dem.
Den här månaden har jag 3071 kr när alla räkningar och försäkringar är betalda. 1900 av dem har jag redan gjort slut på när jag storhandlade och köpte månadskort. Så 1100 ska räcka till tre personer till den 18 dec. På ungefär samma summa ska vi fira jul å jag ska köpa julklappar också. Hur går sånt till??
Ibland vill jag bara gråta åt eländet men för det mesta så löser det sig och jag känner mig väldigt stolt över att jag klarar det månad efter månad efter månad. Men priset är högt, energin (orken) blir mindre hela tiden och till slut så kommer jag inte att orka med det. Vad händer då?
Får väl helt enkelt sluta betala räkningarna då!!

Usch vad gnälligt det här blev. Slutar nu å lovar försöka vara hoppfull nästa gång istället.

Igår var jag på Röda Korset och gick därifrån med en praktikplats,, med början på måndag. På ett sätt känns det förnedrande att vid 49 års ålder få en praktikplats efter att ha jobbat sen 1974. Jag borde ha praktik tillräckligt. Å andra sidan känns det jättebra eftersom jag på senare tid allt mer upplevt att jag blivit mer och mer omotiverad till allt. Sen Chippens tragiska död går jag ogärna ut på promenader, det känns meningslöst att fixa här hemma eftersom det sällan kommer någon hit och ekonomin gör det svårt att hitta på något eller göra någon slags utflykter.
Så jag har bestämt mig för att bara vara glad och gå dit på måndag med ett hopp om att få otroligt trevligt i tre månader. Göra nytta, umgås med "arbetskamrater", ha struktur på veckorna. Härligt! Tråkigt nog kommer det inte att löna sig ekonomiskt utan tvärtom kosta mig eftersom jag måste köpa månadskort.

Önska mig nu lycka till så ska jag förgylla denna sida med rapporter från Röda Korsets huvudkontor sen.

6 november idag och ännu ingen vinter egentligen, ta i trä, och det är jag väldigt glad över. Har aldrig varit förtjust i snö och kyla och har ingen förståelse alls för dem som är det. Människan måste vara skapt för hyfsat varmt väder det är min absoluta övertygelse. dessutom är jag ju värkbruten nu för tiden och det har inte gjort mig vänligare inställd till det sk vinterhalvåret. Mörkt och kallt är helt enkelt inget att ha. ja förutom då att man får en anledning att tända så många stearinljus man kan. Och hänga upp lysande stjärnor i fönstren å en massa annat trevligt bjäfs.

Denna novemeber kan jag ju också gotta mig i att moderaterna består av en samling egoistiska fifflare. Det var iofs inte nytt för mig men att det nu hamnar på förstasidorna gläder mig. Ja inte för att jag är blodtörstig men de gör ju sitt bästa för att suga ut det lilla som finns för mig så ... man kan väl säga att det på något plan jämnar ut sig lite. Låter jag som ett offer? Det är jag inte men livrädd för vad alliansen mer ska hinna ta ifrån mig det är jag, eftersom gränsen är nådd för länge sen.

Håller på i tvättstugan och det är ett av evighetsjobben, det vet alla som har ett eller flera barn iaf. Men konstigt nog finner jag en viss tillfredsställelse i att få allt rent på en gång, torrt och fint vikt och inlagt i garderober och lådor. Litet nöje är också ett nöje och visst känns livet bättre när man kan vara gld för det lilla. Men alltid!!

När man som jag har värk 24-7 så är det svårt att sova. Sömnen blir sönderhackad i korta perioder med olika vakenhetsgrad mellan. Det senaste året har jag förutom min fibromyalgi drabbats av inflammationer i muskler och muskelfästen i axlar, armar och bröstkorg. Det senare har ett mycket snyggt namn, tietzes syndrom. Med hjälp av antiinflammatoriska och smärtstillande mediciner har doktorn försökt bota mig men som ni förstår har det inte lyckats så bra. Så fort medicinerna tar slut så kommer smärtan tillbaka. På grund av det här har min sömn till och från varit sämre än på länge. Långa perioder av vakenhet varvas med korta stunder av sömn flera nätter i rad och när det kommer en natt då jag sover bra är jag ännu tröttare än vanligt.
Jag försöker nästan varje morgon komma ihåg hur det var att vakna utvilad men ... det går inte att komma ihåg längre. Men visst finns det bättre å sämre nätter och visst är jag piggare vissa morgnar än annars å det är ju en himmelsk tur.

Nåja, färdiggnällt över detta. Nu ska jag gnälla över mitt nya sovrum. Jag har övertagit min ena dotters sovrum och det är ett stort sovrum, iaf jämfört med mitt förra, och jag har inga möbler att ställa i det. Så det känns minst sagt ödsligt och till råga på allt är sängen gigantisk. det här betyder att jag sover på ena kanten av en stooooooor säng i ett tomt rum!! Hur bra tror ni det är för sömnkvaliteten? dessutom vaknar jag ibland på natten av en känsla av att inte vara ensam i rummet. Tror att det är saknaden efter chippen som gör det men otrevligt är det hur som helst. Jag ska såklart göra rummet mer trevligt så småningom men eftersom moderaterna numera styr vårt land så har jag fullt sjå med att skaffa mat på bordet varje dag. Det blir liksom inga kronor kvar till myshöjande faktorer.

Ja, det blev ett riktigt gnälligt inlägg om bristen på sömn. Men det är just vad sömnbrist gör med en människa. Man blir gnällig, får kort stubin, blir handlingsförlamad och överkänslig. Dessutom får man sämre immunförsvar. Stackars, stackars mig ;-)